Tal av Maria Larsson vid konferens om FN-konventionen om funktionsnedsättning

vid Dalheimers Hus i Göteborg den 7 april 2008.

Jag är glad att få vara här hos Er idag. Och jag ska börja med att gå ett år tillbaka i tiden. Till den 30 mars förra året. Jag hade äran att för Sveriges del underteckna både konventionen och det protokoll om individuell klagorätt, som hör till. 193 stater hade arbetat med att förbereda konventionen – tillsammans med sina nationella handikapprörelser och tillsammans med den internationella handikapprörelsen. Till FN-skrapan i New York kom det representanter från över 80 stater. Aldrig förr har en FN-konvention undertecknats av så många stater vid första undertecknandetillfället.

Vad betyder då FN-konventionen – internationellt sett? Ja, jag är övertygad om att den har stor betydelse – faktiskt mycket stor betydelse. Vad den betyder rent praktiskt i vårt land ska vi komma in på. Det är ju också ämnet för hela Er konferens. Men ideologiskt innebär den att vi kan öka respekten för att mänskliga rättigheter faktiskt gäller alla. Konventionen deklarerar ju att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter gäller alla människor utan åtskillnad. När 193 stater arbetar med ett sådant dokument, och 80 av dem samlas vid ett gemensamt tillfälle för att understryka det, så har det betydelse.

Blickar vi tillbaka 50 eller 60 år så vet vi att synen på medmänniskor med funktionsnedsättningar var annorlunda. De fanns inlåsta på vårdhem/sjukhem, de gömdes undan i hemmen. Man gömde undan människor för att människovärdesprincipen var underordnad för att kunskapen var otillräcklig och förmågan att diagnostisera och ge behandling och stöd inte var utvecklad.

*** 

Varje människa är unik och har ett okränkbart värde. Varje människa har rätt till respekt, rätt att få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och rätt att inte bli diskriminerad.

Därför är jag övertygad om att FN-konvention kommer att ha stor betydelse för att förankra den här synen och respekten för den enskilda människan.

***

Sverige lanserade i FN redan 1989 ett förslag om en särskild konvention för personer med funktionsnedsättning. Då var tiden inte mogen för en konvention. Men det ledde så småningom till FN:s 22 standardregler som antogs 1993. Standardreglerna uttrycker tydliga principiella ståndpunkter när det gäller rättigheter, möjligheter och ansvar på olika samhällsområden. De har varit till god vägledning under tiden, inte minst på lokal och regional nivå, där handikappolitiska program utgått från standardreglerna. 2003 fattade FN beslut om att ta fram en konvention. Och 14 är efter standardreglernas tillkomst förelåg äntligen ett konventionsförslag.

Handikapprörelsen har funnits med i det svenska handikappolitiska arbetet sedan lång tid. Den internationella handikapprörelsen, liksom den svenska, har haft en viktig roll i arbetet med att ta fram konventionen inför undertecknandet. Det har varit viktigt. Jag tror det är förklaringen till att konventionen är så omfattande och så konkret till sitt innehåll. Den hat faktiskt hela 50 olika artiklar.

Regeringen fäster stor vikt vid den ideella sektorns arbete. Jag tillhör dem som gärna lyfter fram vad det frivilliga arbetet betyder i vårt land. Staten bör erkänna, tillvarata och utveckla utrymmet för ideellt arbete. Föra veckan presenterades arbetet som slutförts att ta fram spelregler för hur staten kan samverka med ideella sektorn. Nästan 90 olika ideella aktörer, verksamma inom det sociala området, har deltagit i möten och konferenser inom den här dialogen. Det är riktigt att staten kan erkänna, tillvarata och utveckla utrymmet för ideellt arbete. De ideella organisationerna måste fortsätta självständiga. Det kan självklart innebära att politiska beslut kritiseras. 

Säkert finns det politiker som ser någon ideell organisation som obekväm. Men låt mig säga att det är varje enskild organisation som ska definiera sin roll och sin uppgift. Precis så har handikapprörelsen fungerat i det här arbetet. Med stor sakkunskap och integritet har man varit pådrivande till gagn för ett bra slutresultat.

***

Efter undertecknandet tog vi hem konventionen och gjorde en svensk översättning. Också den var handikapprörelsen involverad i. Det är viktigt att rätt vokabulär används eftersom ordens valör har betydelse också för den fortsatta tolkningen. En viktig omformulering gentemot tidigare språkbruk i officiella dokument gjordes när man då beslöt att använda begreppet personer med funktionsnedsättning.

Därefter vidtog en grundlig genomgång av hur svensk lagstiftning förhåller sig till FN-konventionen för att se om vi behöver göra några lagstiftningsförändringar. Lars Grönvall, jurist och tidigare lagman och väl initierad i frågan fick uppdraget och fullgjorde det mycket väl. Jag vet att Lars ska tala här senare idag. Också här fanns hela tiden handikapprörelsen, med Ingemar Färm från HSO i spetsen för ett gäng kunniga. “Nothing about us – without us” brukar det sägas, eller på svenska “Ingenting om oss utan oss.” Det har vi verkligen sökt efterkomma.

FN-konventionen tillför inte några nya rättigheter. Utan syftet är istället att undanröja de hinder som finns för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna åtnjuta mänskliga rättigheter som vi andra. Vi strävar efter att personer med funktionsnedsättning ska åtnjuta samma service, ha samma rättigheter, få det stöd man behöver för att kunna leva sitt liv, och utveckla sin personlighet – precis som alla andra.

***

Lats Grönwall har gjort ett gediget och omfattande arbete. En granskning har skett av all svensk lagstiftning som berörs av de 50 artiklar som finns i konventionen. Förslaget i Departementspromemorian, som presenterades förra veckan och alltså precis har nått remissinstanserna, är att Sverige bör ratificera konventionen. Och att detta är möjligt att göra utan lagändringar.

Det är dock inte samma sak som att Sverige är fullkomligt när det gäller arbetet med tillgänglighet osv, där återstår mycket hos oss i vårt land liksom i alla andra länder. Inget land uppfyller till 100 procent konventionstexterna. Vi bör också enligt utredaren kunna godkänna det fakultativa protokollet som innebär att svenska medborgare som känner sig diskriminerade pga funktionsnedsättning kan få saken prövad av en övervakningskommission som ska inrättas i Geneve.

***

Jag vill nämna två viktiga områden som jag finner särskilt angelägna för Sverige att arbeta vidare med: tillgänglighet och arbete. Rent allmänt kar jag saga att det är mycket på gång på dessa områden och konventionen kommer att tjäna som ett viktigt måldokument.

Nu råder en väldigt positiv situation på arbetsmarknaden. I Sverige är just nu fler sysselsatta än någon gång tidigare. Den här jobbtillväxten har också gynnat personer med funktionsnedsättning. I januari 2008 var 20.200 personer med funktionsnedsättning registrerade som arbetslösa på Arbetsförmedlingen. Det är hela 20 procent färre jämfört med ett år sedan. Men många personer med funktionsnedsättningar möter problem.

Trösklarna till arbetsmarknaden har under senare år växt. Allt fler har ställts utan möjlighet till egen försörjning och utan den gemenskap och känsla av meningsfullhet som ett arbete kan ge.

De nystartsjobb som införts i Sverige innebär att en arbetsgivare inte behöver betala arbetsgivaravgift under en period som är lika lång som den tid en person varit frånvarande från arbetsmarknaden. Nystartsjobben sänker påtagligt trösklarna in på arbetsmarknaden.

Sedan årsskiftet har över 13 000 personer fått ett nystartsjobb och drygt 14 procent av alla nystartsjobb har gått till personer med funktionsnedsättning. Gruppen långtidssjuka och personer som har sk sjuk- och aktivitetsersättning kan också beröras av de så kallade nyfriskjobben. Därtill utökar vi möjligheten att få lönebidrag. Riksrevisionen kritiserade för en tid sedan att det fanns en specifik brist när personer med funktionsnedsättning erbjuds arbete. Det har varit tillgången på pengar för en viss arbetsmarknadsinsats som styrt vad som kunnat erbjudas. Inte vilken insats som bäst motsvarar individens behov. Och det är ju bakvänt. Regeringen har därför ändrat reglerna.

Nu har Arbetsförmedlingen slagit ihop samtliga anslagsposter för insatser för personer med funktionsnedsättning. På detta sätt får Arbetsförmedlingen bättre förutsättningar att fördela medlen efter behov istället för efter inom vilka områden det finns pengar kvar. Att hyvla ner trösklarna till arbetsmarknaden så att fler kan komma in är en uppgift som regeringen tar på stort allvar.

***

Den andra frågan jag vill nämna gäller tillgänglighetsarbetet. Det har gått sju år sedan riksdagen beslutade om en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Den heter “Från patient till medborgare” – ett i mitt tycke väl formulerat namn. I den här handlingsplanen ligger tyngdpunkten på två saker: – en förbättrad tillgänglighet i samhället, – och på ett perspektivskifte från omhändertagande till egenmakt. Det har funnits –  och finns – höga förväntningar på att vi ska se konkreta resultat till 2010. Uppföljningar har visat att arbetet behöver intensifieras främst på vissa områden för att målen ska nås.

När det gäller förbättrad tillgänglighet finns tre konkreta mål: enkelt avhjälpta hinder, kollektivtrafik, och en tillgänglig statsförvaltning. Enkelt åtgärdade hinder mot tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättning bör vara åtgärdade före utgången av år 2010 i befintliga lokaler dit allmänheten har tillträde och på befintliga allmänna platser. Så står det och så är det inte när vi kommer ut i våra kommuner. Vi försöker nu intensifiera arbetet.

***

Uppföljningar visar att tillgänglighetsarbetet hat gått framåt. Men att mycket arbete fortfarande återstår. Boverket gör bedömningen att lagstiftningen och föreskrifterna underlättar och påskyndat arbetet med anpassning av miljön. Av länsstyrelsernas redovisningar framgår att kommunerna får få anmälningar om enkelt avhjälpta hinder. Och hittills hat ingen kommun ingripit enligt Plan- och bygglagen mot ägare som underlåtit att undanröja sådana hinder.

Jag finner det oroande att kommunala bolag gjort så lite. Det är dags att kommunerna nu tar större ansvar. Över 40 % av de allmännyttiga företagen har inte ens påbörjat att inventera enkelt avhjälpta hinder. Boverket drar slutsatsen att det till och med är mer angeläget för kommunerna att åtgärda sina egna lokaler innan man genomför mer aktiv tillsyn av det privata fastighetsbeståndet. Boverkets senaste rapport visat nämligen att betydligt fler av de privata fastighetsägarna hat både kunskap och förändringsvilja jämfört med den förra kartläggningen.

***

Ett annat viktigt mål rör kollektivtrafiken. Här har viktiga förbättringar faktiskt skett och insatser görs kontinuerligt. Men även här går anpassningen för långsamt. Vägverket och Banverket bedömer att de vägbundna transporterna inom det nationella vägnätet kommer att hinnas med. De spårbundna transporterna kommer dock inte att vara tillgängliga förrän är 2015 med nuvarande resurser.

En tydlig strategi i handlingsplanen är att de statliga myndigheterna ska gå före i tillgänglighetsarbetet. En särskild förordning, som började gälla 2007, säger att de statliga myndigheternas lokaler ska vara tillgängliga. Och att deras verksamhet och information blir tillgänglig. De riktlinjer för en tillgänglig statsförvaltning som togs fram i samråd med myndigheterna följs upp årligen av Handisam. Den senaste uppföljningen anger att 78 Procent av 330 myndigheter har en färdig handlingsplan. Det är i och för sig en väsentlig ökning från tidigare år, men ännu mer krävs för att målet ska nås till 2010. 

För att sätta ytterligare fart på arbetet har en särskild statssekreterargrupp utrustats med blåslampor. De samarbetar med SKL i detta arbete, väl medvetna om att det är i kommunerna som mycket praktiskt måste hända.

Den kommer inom kort att presentera sin strategi för miljöministern, infrastrukturministern, kommunminister och för mig. Tyvärr så blev ju inte tillgänglighet en diskrimineringsgrund när lagstiftningsförslaget lades på riksdagens bord. En särskild utredning ska göra en fördjupad analys. Integrations- och jämställdhetsdepartementet håller i den frågan. Utredningen ska göras skyndsamt. Det är viktigt.

***

Naturligtvis kan vi i tillgänglighetsarbetet ta hjälp av andra länder som gör på annat sätt och i vissa fall har kommit längre. Vi är inte världsbäst på allt i Sverige. Det gäller att lära av andra. Jag talade förra veckan för Nordiska handikappolitiska Rådet – bland annat om FN-konventionen. Våra nordiska länder ligger nära varandra ideologiskt, och det finns inom handikappolitiken ett väl utvecklat samarbete. Därför har vi stor nytta att också samarbeta i arbetet med FN- konventionen.

***

Ett exempel på ett sådant samarbete ät den konferens vi ska hålla om FN-konventionen. Den hålls i Strasbourg i Frankrike den 29 – 30 oktober i år. Under 2008 är ju Sverige ordförande såväl i Nordiska Ministerrådet som i Europarådets ministerkommitté. Min förhoppning är att den här konferensen ska stärka handikappfrågornas status som mänskliga rättighetsfrågor inom Europarådet och i det nordiska samarbetet. Och ge inspiration och idéer för hur detta arbete kan följas upp i de olika länderna.

En nyckel till framgång är att vi kan fortsätta ha ett konkret och kreativt samarbete. Frågorna om tillgänglighet ar frågor som måste lösas tillsammans. Varje myndighet, organisation, fastighetsägare måste ta ansvar inom sitt område. Men det krävs också gemensamma åtaganden och kanske också ibland en påslagen blåslampa.

***

Tillbaka till konventionen. Vad händer nu? Promemorian har som sagts skickats på remiss till 82 organisationer och myndigheter. Remisstiden går ut före sommaren. Eftersom den här konventionen är av större vikt, som det heter, ska den godkännas av riksdagen. Därför kommer det att sommarjobbas på departementet med att ta fram en proposition till riksdagen som vi hoppas kunna lämna i september. Det innebär att riksdagen förhoppningsvis kan fatta beslut före årets slut om såväl ratifikation av konventionen som godkännande av det fakultativa protokollet inkluderande klagorätten. Om så sker blir det Handisam som föreslås få i uppdrag att övervaka genomförandet av konventionen i ett första läge. En senare bedömning ska ske av om Handisam eller den diskrimineringsombudsman som ska inrättas är bäst lämpad att göra detta.

Jag vill önska er lycka till på den här konferensen idag och i de olika uppgifter ni står i var och en. Det är bara tillsammans vi kan nå målet om att personer ned funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta fulla rättigheter. Det är en bit innan vi är där men jag är säker på att vi är på rätt väg.

Tack för ordet.

Med stöd från Allmänna Arvsfonden, logga.Handikapphistoriska Föreningen, logga.
menu-circle